Felicia Särnö

Vi har haft en lång men ändå kort helg. I lördags kändes det som att vi hade hur mycket tid som helst och att allt bara flöt på och var alldeles underbart, men sen igår kändes det som att helgen bara hade glidit oss ur händerna. Det är väl en vanlig känsla ändå. Och nu minns jag knappt vad vi gjort. I fredags hade Adam ingen träning (de har sen träning annars) så vi hade en mysig fredagkväll tillsammans för en gångs skull. I lördags for vi runt en massa, tränade, storhandlade och hälsade på ett par kompisar vi inte varit till på länge. Igår satt jag med min uppgift hela dagen. Tror det kan vara ett rätt okej första utkast (är det som ska levereras idag) och det kändes så bra när jag på kvällen hade skrivit de där sju sidorna som jag grämde mig så över samma morgon. Tur jag har Adam som pushar mig hela tiden och ger mig massa tid att göra det jag behöver utan att ge mig dåligt samvete. 

 

Denna veckan kickstartade vi genom att gå till gymmet. Jag löptränade (!) för första gången sen i somras, om det inte var ännu längre sedan. I höstas började jag ju att gå till fysioteraput (stav?) för mina knän och höfter och nu en bit in i mitt och Elins styrkeprogram känns det bra. Framförallt knäna. Ena höften bråkar, men jag tror det är stelhet och belastning så mot den försöker jag vara snäll. Det var ett rätt litet löppass jag fick till, men alltså lyckan över att kunna springa. Så nu är jag (efter en andra frukost) redo att sätta mig med det sista på uppgiften innan jag ska till jobbet och ikväll väntar förseminarium.