Felicia Särnö

I helgen sprang jag och Julia (äntligen) Color Obstacle Rush. Som jag har väntat på denna dag. Vi har försökt i så många år för att få ihop att kunna springa detta lopp, redan innan hinderbanan blev en del av det och det bara hette Color Run. Men så hann vi inte boka första året, andra året hade vi bokat med jag trillade och stukade foten, tredje året var Julia gravid, förra året var någon av oss borta och i år kunde vi äntligen få ihop det. Känns helt galet. Efter loppet var jag nog mest salig över att vi faktiskt hade lyckats ta oss dit, träffas en hel dag och få ihop allt, inte att vi hade klarat loppet. 

 

Och det var SÅ roligt. Nästan ännu roligare än vad jag hade förväntat mig. Jag menar, jag älskar att springa, jag älskar Julia, jag älskar hinderbanor (med lite skräckblandad förtjusning såklart) men jag hade nog inte förväntat mig den kicken. Vi gjorde dessutom loppet på en förvånansvärt bra tid, även fast det är noll tidtagning osv på loppet. Vi kunde jogga i en jämn takt och behövde inte gå över huvud taget. Ändå rätt storslaget då den ena av oss varit sjuk oförtjänt mycket sedan vi bokade loppet i mars och den andra (läs: jag) inte har löptränat ordentligt på ett år. Har testat springa två kortare omgångar sedan vi bokade loppet. Så var mest nervös över att benen skulle hålla, kondtionen har allt spinnande underhållit så den var jag inte orolig för. 

 

Däremot valde mitt ena knä att gå i strejk tre dagar innan loppet. Jag har alltid lite bökiga knän, tror att de har blivit rätt hårt åtgångna i min uppväxt. Mycket ridning, fotboll, löpning och annan träning men väldigt lite kärlek tillbaka. Men helt oprovocerat så svullnade det i onsdags upp och jag kunde inte stödja på det. Linkade omkring som en annan krigsveteran här hemma, tror det var länge sedan Adam skrattade så mycket åt mig. Men det la sig lagom till loppet. Så sprang med knäskydd och försökte ta vänster ben först i allt jag gjorde, vilket blev sjukt märkligt för en högerfoting som jag, då jag gärna stiger upp med och landar på höger, men det vågade jag inte. Såg säkert högst okoordinerad ut. Men kunde inte bry mig mindre. Det var så himla himla roligt och jag är så rackarns glad att vi äntligen tog tag i att få ihop det! Och att jag dessutom fick den mysigaste heldagen med världens bästa Julia är en så svårslagen lördag att jag nästan går av.