Kan bli extremt frustrerad över den här mentaliteten om att vara glad hela tiden, eller framförallt att hålla tyst om att man inte är glad. Och att klaga hindrar väl inte att man är glad? Det är bara en massa andra jävligt pissiga saker som händer parallellt. Och klart jag är tacksam över allting jag har, men allting är inte alltid skitkul för det. Och framförallt frustrerande kan det vara att alltid peppa och stötta, men sällan få det tillbaka. Inte i samma utsträckning. Men vem bestämmer vad som är rätt utsträckning? Jag kanske överdriver och alla andra har en normal förhållning till det... men men. 

Just nu har jag så mycket att göra och så lite ork. Och samtidigt ska man vara så glad och lycklig och tacksam. Och vädret ska göra alla så pigga. Men vet ni vad, jag jobbar i detta vädret. Vilket är helt jäkla fantastiskt, men jag kommer också hem helt utpumpad av att ha stått och undervisat i strålade sol i fem timmar. Det är inte en chilla-i-parken-med-picknick-vibe över den aktiviteten kan jag lova. Och när jag kommer hem ska jag orka ta hand om en sönderstressad sambo (pga masteruppsatsdeadline), mitt eget skolarbete, min egen träning, ett stökigt hem och ändå hinna umgås med folk och uttrycka roliga saker och hur tacksamt vackert livet är. Och ja, livet är tacksamt jävla vackert. Men ibland vill jag bara få säga att det är inte skitkul jämt eller så himla lätt att se det positiva. Ibland vill jag bara gråta ögonen ur mig över hur bökigt allting känns. Även fast jag vet att det egentligen är hur fantastiskt som helst. 

(null)

frustration, livet, tacksamhet,
I helgen sprang jag och Julia (äntligen) Color Obstacle Rush. Som jag har väntat på denna dag. Vi har försökt i så många år för att få ihop att kunna springa detta lopp, redan innan hinderbanan blev en del av det och det bara hette Color Run. Men så hann vi inte boka första året, andra året hade vi bokat med jag trillade och stukade foten, tredje året var Julia gravid, förra året var någon av oss borta och i år kunde vi äntligen få ihop det. Känns helt galet. Efter loppet var jag nog mest salig över att vi faktiskt hade lyckats ta oss dit, träffas en hel dag och få ihop allt, inte att vi hade klarat loppet. 
 
Och det var SÅ roligt. Nästan ännu roligare än vad jag hade förväntat mig. Jag menar, jag älskar att springa, jag älskar Julia, jag älskar hinderbanor (med lite skräckblandad förtjusning såklart) men jag hade nog inte förväntat mig den kicken. Vi gjorde dessutom loppet på en förvånansvärt bra tid, även fast det är noll tidtagning osv på loppet. Vi kunde jogga i en jämn takt och behövde inte gå över huvud taget. Ändå rätt storslaget då den ena av oss varit sjuk oförtjänt mycket sedan vi bokade loppet i mars och den andra (läs: jag) inte har löptränat ordentligt på ett år. Har testat springa två kortare omgångar sedan vi bokade loppet. Så var mest nervös över att benen skulle hålla, kondtionen har allt spinnande underhållit så den var jag inte orolig för. 
 
Däremot valde mitt ena knä att gå i strejk tre dagar innan loppet. Jag har alltid lite bökiga knän, tror att de har blivit rätt hårt åtgångna i min uppväxt. Mycket ridning, fotboll, löpning och annan träning men väldigt lite kärlek tillbaka. Men helt oprovocerat så svullnade det i onsdags upp och jag kunde inte stödja på det. Linkade omkring som en annan krigsveteran här hemma, tror det var länge sedan Adam skrattade så mycket åt mig. Men det la sig lagom till loppet. Så sprang med knäskydd och försökte ta vänster ben först i allt jag gjorde, vilket blev sjukt märkligt för en högerfoting som jag, då jag gärna stiger upp med och landar på höger, men det vågade jag inte. Såg säkert högst okoordinerad ut. Men kunde inte bry mig mindre. Det var så himla himla roligt och jag är så rackarns glad att vi äntligen tog tag i att få ihop det! Och att jag dessutom fick den mysigaste heldagen med världens bästa Julia är en så svårslagen lördag att jag nästan går av. 
 
  (null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Color Obstacle Rush, Hälsa, Kärlek, Lycka, Löpning, Träning, Välmående, Vänner, colorobstaclerush, therush, utmaning, Örebro,
Som många andra har det varit långledigt här hemma. Iallafall för mig. Adam har pluggat på, så duktig som han är. Jag har mest hängt med vänner, vilat, varit i solen, tränat, ätit och sett serier. Precis så som jag vill att ledighet ska se ut. Och det har varit otroligt härligt. Igår firade vi lite årsdag med picknick i parken och jag fick så himla fina blommor (dock med vad jag tror är tistlar i, borde jag oroa mig?). 

Men idag var det tusan ingen dans på rosor att stiga upp. Jag är ju hemma och pluggar halva måndagen så hade väl ingen brådska egentligen, men vill in i rutiner efter helgen snabbt och hinna se Adam innan han går till universitetet. Så steg upp, åt en macka i sömnen och sen erbjöd Adam sig att vila med mig en stund. Kan ha varit det skönaste som hänt mitt liv typ. Men ändå är jag som en överkörd padda här hemma. Har iallafall gjort klart en uppgift och lämnat in. Ska laga matlådor, planera och börja med nya kursen innan jag ska till jobbet om någon timme. 

(null)

Dålig hållning har han visst, men himla söt ändå. Vi hade en så mysig dag ute i parken. 

(null)

(null)

Galet härligt väder alltså. 

(null)

Slog Adam i TP för första gången på länge, händer typ aldrig. Jag får alltid en massa frågor om skotska ekonomer från 1800-talet och Adam får alla Disney-frågor. Inte schysst. Men i helgen var det min tur. Jag var kanske inte en bra vinnare efter det... 

(null)

Spinning! 

(null)

(null)

En regnig dag som spenderades i Nora med fantastiskt fina människor. 

(null)

Äntligen lite barbent (även om jag tog kofta, bara ifall att...) 

(null)

Och de fina blommorna från Adam. Han vet vad jag gillar. Helt klart. 
helg, hälsa, kärlek, ledigt, livet, lycka, långhelg, sol, sommar, träning, vänner, Örebro, årsdag,