Att vara tillbaka i rutiner känns helt fantastiskt, men samtidigt helt fantastiskt kämpigt. Jag har under sommaren blivit alldeles galen på att inte ha några rutiner, främst på grund av att jag ju hållit på och jobbat en del på annat håll istället för att vara ledig. Mot slutet verkligen längtat jag tillbaka till mitt "riktiga" jobb och att få krama alla barnen igen. Skönt ändå att få känna så om sitt jobb. 
 
Men trots längtan tillbaka till vardagen så känner jag att det verkligen är kämpigt att komma tillbaka. Jag är verkligen långt ifrån sådär pigg som jag brukar vara eller när allt känns sådär lätt som det brukar. Däremot slogs jag idag av att det, en trött morgon till trots, kändes väldigt bra i kroppen när jag vandrade iväg med nytt material för att hålla i min sista lektion klockan 14. Jag var inte trött, jag hade goda förhoppningar om barnen och det kändes som att det kunde bli en bra lektion. Vilket det mycket riktigt blev. 
 
Att faktiskt somna när jag borde är däremot lite kämpigare. Det är inte alltid jag känner att det är läge att sova, mest för att det är mysigare att prata med sambon eller se en serie. Tror det är sviterna av ett oregelbundet schema under sommaren som gör sig påmint. Men det ska man väl också vänja sig vid snart. Och som jag älskar att hösten kanske lite är i antågande. Åtminstone att det är lite svalare och att jag, utan att dö av värmeslag, kan vistas utomhus och att jag till och med kan ha på mig en kofta. Herregud så jag njuter! 
 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Idrottslärare, Jobb, Längtan, Rutiner, Vardag, Örebro,

Kommentera

Publiceras ej