I helgen sprang jag och Julia (äntligen) Color Obstacle Rush. Som jag har väntat på denna dag. Vi har försökt i så många år för att få ihop att kunna springa detta lopp, redan innan hinderbanan blev en del av det och det bara hette Color Run. Men så hann vi inte boka första året, andra året hade vi bokat med jag trillade och stukade foten, tredje året var Julia gravid, förra året var någon av oss borta och i år kunde vi äntligen få ihop det. Känns helt galet. Efter loppet var jag nog mest salig över att vi faktiskt hade lyckats ta oss dit, träffas en hel dag och få ihop allt, inte att vi hade klarat loppet. 
 
Och det var SÅ roligt. Nästan ännu roligare än vad jag hade förväntat mig. Jag menar, jag älskar att springa, jag älskar Julia, jag älskar hinderbanor (med lite skräckblandad förtjusning såklart) men jag hade nog inte förväntat mig den kicken. Vi gjorde dessutom loppet på en förvånansvärt bra tid, även fast det är noll tidtagning osv på loppet. Vi kunde jogga i en jämn takt och behövde inte gå över huvud taget. Ändå rätt storslaget då den ena av oss varit sjuk oförtjänt mycket sedan vi bokade loppet i mars och den andra (läs: jag) inte har löptränat ordentligt på ett år. Har testat springa två kortare omgångar sedan vi bokade loppet. Så var mest nervös över att benen skulle hålla, kondtionen har allt spinnande underhållit så den var jag inte orolig för. 
 
Däremot valde mitt ena knä att gå i strejk tre dagar innan loppet. Jag har alltid lite bökiga knän, tror att de har blivit rätt hårt åtgångna i min uppväxt. Mycket ridning, fotboll, löpning och annan träning men väldigt lite kärlek tillbaka. Men helt oprovocerat så svullnade det i onsdags upp och jag kunde inte stödja på det. Linkade omkring som en annan krigsveteran här hemma, tror det var länge sedan Adam skrattade så mycket åt mig. Men det la sig lagom till loppet. Så sprang med knäskydd och försökte ta vänster ben först i allt jag gjorde, vilket blev sjukt märkligt för en högerfoting som jag, då jag gärna stiger upp med och landar på höger, men det vågade jag inte. Såg säkert högst okoordinerad ut. Men kunde inte bry mig mindre. Det var så himla himla roligt och jag är så rackarns glad att vi äntligen tog tag i att få ihop det! Och att jag dessutom fick den mysigaste heldagen med världens bästa Julia är en så svårslagen lördag att jag nästan går av. 
 
  (null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Color Obstacle Rush, Hälsa, Kärlek, Lycka, Löpning, Träning, Välmående, Vänner, colorobstaclerush, therush, utmaning, Örebro,
Är så vansinnigt trött just nu. Det är på en löjlig nivå alltså. Tror pollenet gör det lite värre också, kliar i näsa och ögon hela tiden. Uteundervisning bidrar säkert också. Men det är för härligt för att låta bli. Och nästa vecka ska det ju bli helt fantastiskt väder (säger hon och inser att det är klassrumsundervisning för mina elever i idrott och hälsa som gäller då). Men härligt väder är ju alltid... härligt. Nu funderar jag på att orka mig på ett träningspass med Adam. Är galet trött och har haft svårt att äta hela dagen, så energin är väl inte på topp kanske, men det hade ju varit väldigt skönt att få till ett pass kanske. Eller så stannar jag hemma och lagar middag tills han kommer hem från gymmet. Inte bestämt mig än. Känner att jag vill "ge" honom något gulligt idag, och vet inte om sällskap till gymmet eller färdig middag är det bästa alternativet... han sitter med sin data (nej stavar inte fel, menar forskningsdata) och har sig nu så har nog en liten stund på mig att tänka. Får se vad klockan blir också. 

Men igår lyckades jag och min trötta kropp träna oss igenom ett rätt svettigt pass. Det kändes skönt. Och städat har vi gjort. Och imorgon väntar mys och fest. Känns som en bra helg (trots ett ton skolarbete som hänger över mig). 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Varierande väder och den träning som hinns med mellan trötthet och jobb. Är ändå rätt nöjd med min prestation (även om saker kunde göras tio gånger mer effektivt osv. Men övar på att vara snäll). 
himmel, hälsa, idrottslärare, kärlek, livet, sol, träning, trött, vardag, vår, Örebro,
För så är det väl ändå, att allt som vi älskar ändå verkligen verkligen suger ibland? Och jag tror inte jag riktigt kan acceptera det. För det svider så. Jag tänker att det är lite som när man blir riktigt förbannad på en vän eller partner. Man mår så pissigt på grund av det, men ibland behövs det ju i relationer och ingenting säger att relationen är över för den sakens skull. Även om det känns som världens undergång. 
 
Och så kände jag i tisdags. Träning var så värdelös. Och värdelös är ju helt ord, för det är ju aldrig utan värde, om jag nu ska tänka efter vad ordet faktiskt innebär. Träningen för mig är ju något otroligt värdefullt, och jag gick ju trots allt till gymmet av en anledning, även fast det sedan inte blev ett bra pass. Men utan värde var det verkligen inte. Men just där och då, kändes det så otroligt värdelöst att vara där och försöka. 
 
Sedan är jag väl en mästare på att jämföra mig. Om inte med andra så med mig själv. För förra gången jag gjorde exakt samma pass så gick det riktigt bra. Jag klarade saker jag inte klarat tidigare och kunde verkligen ta i. Det första som hände i tisdags var att jag bomade. Och efter det gick det bara utför. Ingenting kändes bra, gymmet blev fullt, den enda lilla platsen jag behövde av det stora gymmet för att genomföra mitt pass blev upptagen för ett pass som skulle köras och jag kunde inte hantera det. Jag hade inte nog med mental styrka kvar efter dagen för att kunna anpassa mig till den stora förändringen det gällde för mitt pass. Så under passets gång tror jag att jag hann börja gråta tre gånger. På riktigt. Och det gjorde ju inte att värdelöshetskänslan minskade direkt. Jag kände mig så fånig. Vem gråter över träning? Ja, uppenbarligen jag. 
 
Det värsta är nog ändå att jag är klok nog att förstå varför jag kände som jag kände. Jag hade haft en så galet pissig dag på jobbet, alltså en helt fantastiskt pissig dag. Jag blev sen hem på grund av att jag behövde ringa ungefär fem föräldrar på grund av incidenter mellan elever. Jag hade stått upp hela dagen, stressat runt för att hinna med allting, lovat Adam att följa med och träna och knappt hunnit äta lunch. Jag var ett känslomässigt vrak och hade dessutom sovit dåligt natten innan. Det är klart en till motgång kändes tuff. Men istället för att tänka att jag gick dit och gjorde så gott jag kunde så kunde jag inte skaka av mig känslan av att jag lika gärna kunnat stanna hemma, för så värdelöst kändes passet. Men så tänker jag att i slutändan så kommer såna här dagar finnas, och att vi klarar oss igenom dem kommer göra den största skillnaden av de alla. 

(null)

Dålig dag, Idrottslärare, Känslor, Livet, Motivation, Tankar, Träning, Vardag, Örebro,