Kan bli extremt frustrerad över den här mentaliteten om att vara glad hela tiden, eller framförallt att hålla tyst om att man inte är glad. Och att klaga hindrar väl inte att man är glad? Det är bara en massa andra jävligt pissiga saker som händer parallellt. Och klart jag är tacksam över allting jag har, men allting är inte alltid skitkul för det. Och framförallt frustrerande kan det vara att alltid peppa och stötta, men sällan få det tillbaka. Inte i samma utsträckning. Men vem bestämmer vad som är rätt utsträckning? Jag kanske överdriver och alla andra har en normal förhållning till det... men men. 

Just nu har jag så mycket att göra och så lite ork. Och samtidigt ska man vara så glad och lycklig och tacksam. Och vädret ska göra alla så pigga. Men vet ni vad, jag jobbar i detta vädret. Vilket är helt jäkla fantastiskt, men jag kommer också hem helt utpumpad av att ha stått och undervisat i strålade sol i fem timmar. Det är inte en chilla-i-parken-med-picknick-vibe över den aktiviteten kan jag lova. Och när jag kommer hem ska jag orka ta hand om en sönderstressad sambo (pga masteruppsatsdeadline), mitt eget skolarbete, min egen träning, ett stökigt hem och ändå hinna umgås med folk och uttrycka roliga saker och hur tacksamt vackert livet är. Och ja, livet är tacksamt jävla vackert. Men ibland vill jag bara få säga att det är inte skitkul jämt eller så himla lätt att se det positiva. Ibland vill jag bara gråta ögonen ur mig över hur bökigt allting känns. Även fast jag vet att det egentligen är hur fantastiskt som helst. 

(null)

frustration, livet, tacksamhet,