Något jag funderat mycket på senaste tiden är det här med att ta sig framåt. Jag råkar nämligen vara totalt livrädd för att stanna. Jag vill liksom alltid att det ska hända något, att jag ska vara på väg någonstans. Det kan liksom vara så enkelt som att jag vill veta hur jag löser morgondagen rent logisktiskt till när vi väljer att flytta till var jag ska bo när jag blir gammal och behöver vård. För att dra det till sina ytterligheter lite. Och dessutom är jag vansinnigt otålig. 

Det senaste året har både varit extremt utvecklande och det har hänt massor, men samtidigt har det känts ovisst och jobbigt och stapplande. Och äntligen vet jag saker. Jag vet var vi kommer bo, jag vet hur min sommar ser ut, jag vet var jag kommer jobba... Jag vet allt det där. Och därför sitter jag just nu inne på ett otroligt kli i kroppen där jag tycker att saker gärna får hända nu, nu, nu. Och det där måste jag nog någonstans jobba på. Jag litar alltid på att saker och ting löser sig. Men det där med att det kanske inte händer idag eller imorgon, det har jag otroligt svårt för. Och jag har dessutom svårt att tänka mig att jag är helt ensam om detta. 

Men hur löser jag detta? Hur landar jag i ett liv, en tanke och en vardag som jag fullkomligen älskar och där jag aldrig varit lyckligare, men där jag alltid vill framåt? 

Från en fantastisk morgonpromenad. Det är något jag helt klart vill göra mer i sommar. Promenera. 

Balans, Framtid, Hälsa, Idrottslärare, Tankar, Vardag, Vardagsrealism, Örebro,

Jag ligger, som sagt, hemma sjuk idag. Och det gör mig galen. För det här med att vila är kanske inte riktigt min grej. Det har jag länge vetat. Och jag har länge försökt förändra det. Jag vill konstant vara i rörelse, att det ska hända saker och gärna att jag på något vis ska producera eller prestera något. Och det tar liksom stopp. 

Idag har jag brottats minst lika mycket med mitt dåliga samvete som med min feber. Jag vill inte vara hemma från jobbet. Jag vill orka diska, laga mat, vara en glad sambo och flickvän. Jag vill kunna träna. Jag vill orka vara en bra vän som finns där, stöttar, är rolig, pratglad och allert. Jag vill få saker gjorda, planera saker, ordna saker, göra saker. Men är helt låst till att jag borde bli frisk. 

Och idag har jag haft turen att jag haft en ledig sambo som fullkomligen tagit uppgifter ur mina händer och tvingat ned mig i soffan. Det är knappt att jag fått hämtat vatten själv. Och jag uppskattar det så otroligt mycket. Samtidigt som det stressar mig minst lika otroligt mycket. Jag vill ju kunna själv. Det är till och med otroligt viktigt för mig att kunna själv. Så jag försöker göra saker på den nivån jag kan göra saker. Men det är svårt att hitta den nivån. Och framförallt är det svårt att hitta den nivån utan att det går över styr och jag kollapsar i soffan med stigande feber igen. 

Framförallt kanske det handlar om att jag gillar att vara still, vila och göra lugna saker när jag själv har valt det. Men när jag har varit inställd på att producera saker, vara med och aktiv, och så blir det inte så, då blir det svårt att ställa om hjärnan så att den följer med på att vi nu måste vila... 

Hit längtar jag idag! Till gymmet och träningen. Men nu ska jag bli frisk först!

Acceptans, Balans, Hälsa, Idrottslärare, Vardag, Vardagsrealism, Vila, stress, Örebro,

Just nu är jag inne i en period där jag kämpar väldigt mycket med mina egna ideal. Det har skett mycket förändringar i mitt liv senaste året. Kanske inte så många, men stora förändringar. Jag blev sambo med kärleken, jag flyttade till ny stad (igen), jag började jobba heltid. Och just det här med att vara sambo och jobba heltid är så ovant för mig. 


Jag älskar det, att vara sambo och att jobba heltid. Jag älskar mitt jobb. Och självfallet älskar jag också min pojkvän. Men när det kommer till att balansera mitt liv har jag kämpat något otroligt det senaste året. 

Jag har ju pluggat i princip hela mitt liv. Och då har man rätt mycket frihet. Jag har kunnat tränat mycket och på fria tider. Jag har haft mycket tid för att träffa vänner. Jag har kunnat ätit vad jag vill och när jag vill. Och helt plötsligt funkar inte det längre. 

Jag har flyttat ifrån många vänner och har ett kasst samvete över detta då det sällan är något de uttalar sig vara glada över. Jag kämpar med att skaffa nya vänner i min nya stad. Jag kämpar med att hinna umgås med min kära pojkvän. Jag kämpar med att hinna laga matlådor och sova tillräckligt mycket och vara en bra lärare. Men framförallt kämpar jag med träningen. 

I början av mitt heltidsjobbande var jag väldigt trött. Det tog enorma mängder av min energi. Jag har lärt mig att älska det då jag är väldigt svårstimulerad pga för mycket energi, så äntligen har jag någonstans dit min energi behövs och går till. Men jag har dessutom förlorat energin till att träna. I början fick det vara så. Jag kunde acceptera att det var mycket nytt och att jag behövde en period att vänja mig. 

Nu är jag äntligen igen regelbundet med träningen. Med regelbundet menar jag 3-4 pass i veckan. Det är något jag alltid peppar mina vänner och familj att göra och när jag jobbade som PT berömde jag mina kunder hur mycket som helst för den träningsdosen. Jag vet att den är bra. Jag vet att den är utvecklande. Men i alla mina träningsår har en träningsvecka beståendes av 3-4 pass varit en "dålig" träningsvecka. Jag har ofta snittat på 6-9 pass i veckan. Vilket givet talar om att jag haft tid och ork att träna två gånger om dagen. Idag hinner jag knappt en gång. Och jag kan inte dölja missnöjet. Jag har svårt att acceptera att det är den träningsdosen som får plats i mitt liv just nu. Jag vet att det är nyttigt för mig. Men jag kan inte låta bli att tycka det är hemskt jobbigt... min ideala träningsvecka ser inte längre ut som den en gång gjorde. Men det gör heller inte mitt liv. Så det kanske inte är mer än naturligt att det är såhär? 


Acceptans, Hälsa, Ideal, Livspussel, Svårigheter, Träning, Ärligt,