Något jag funderat mycket på senaste tiden är det här med att ta sig framåt. Jag råkar nämligen vara totalt livrädd för att stanna. Jag vill liksom alltid att det ska hända något, att jag ska vara på väg någonstans. Det kan liksom vara så enkelt som att jag vill veta hur jag löser morgondagen rent logisktiskt till när vi väljer att flytta till var jag ska bo när jag blir gammal och behöver vård. För att dra det till sina ytterligheter lite. Och dessutom är jag vansinnigt otålig. 

Det senaste året har både varit extremt utvecklande och det har hänt massor, men samtidigt har det känts ovisst och jobbigt och stapplande. Och äntligen vet jag saker. Jag vet var vi kommer bo, jag vet hur min sommar ser ut, jag vet var jag kommer jobba... Jag vet allt det där. Och därför sitter jag just nu inne på ett otroligt kli i kroppen där jag tycker att saker gärna får hända nu, nu, nu. Och det där måste jag nog någonstans jobba på. Jag litar alltid på att saker och ting löser sig. Men det där med att det kanske inte händer idag eller imorgon, det har jag otroligt svårt för. Och jag har dessutom svårt att tänka mig att jag är helt ensam om detta. 

Men hur löser jag detta? Hur landar jag i ett liv, en tanke och en vardag som jag fullkomligen älskar och där jag aldrig varit lyckligare, men där jag alltid vill framåt? 

Från en fantastisk morgonpromenad. Det är något jag helt klart vill göra mer i sommar. Promenera. 

Balans, Framtid, Hälsa, Idrottslärare, Tankar, Vardag, Vardagsrealism, Örebro,