Jag har flyttat mycket. Och ofta. Kanske inte ovanligt ofta men fortfarande ofta. Så ofta att vi bestämt här hemma att vi ska bo här i minst två år. För vi orkar inte bära mer flyttlådor för egen del. Men, jag har aldrig varit orolig inför dessa flyttar. Jag flyttade när jag började gymnasiet, jag flyttade när jag började högskola. Och det fina i det är att jag båda gångerna började plugga = man umgås automatiskt med personer, och i de allra flera fall får man automatiskt nya vänner genom sina studier. Och det är något fantastiskt fint.
Problemet uppstod dock nu när vi flyttade till Örebro för lite över ett år sedan. För,
hur skaffar man vänner i vuxen ålder?
När man inte pluggar, man jobbar och kommer fint överens med sina kollegor men det känns märkligt att som helt nyanställd börja umgås med folk man träffar på jobbet varje dag, även på sin fritid. Och det här blev ett problem då jag är väldigt social och vill ha mycket kontakt. Jag har ett stort behov av att få prata, skratta och umgås. Nu råkar jag ha universums underbaraste sambo som står ut med allt detta och mer än gärna pratar och skrattar med mig, men ibland behöver man något annat. Och jag slits dessutom konstant med ett dåligt samvete över att jag har flyttat ifrån mina gamla vänner så många gånger. Vi är fortfarande vänner och de ligger mig så galet varmt om hjärtat och jag älskar dem allihop, men det skaver i mig att jag har lämnat dem så många gånger och det känns ofta som att jag är orsaken till att vi inte längre kan ses så ofta.
Och efter ett tag tror jag till och med att den där fantastiska sambon jag har tröttnade på min närvaro. Framförallt blev jag ett hinder för hans sociala liv då jag kände mig ledsen över att sitta hemma, i en lägenhet i ett område jag inte hittade i, i en stad jag inte kände, utan människor att umgås med. Och såklart skulle han få umgås med sina vänner.
Så, lösning? Det finns två delar i hur jag gjorde. Dels tog jag tag i att lära känna två, men kanske framförallt en, av Adams kompisars flickvänner. Vi hade träffats innan vi båda flyttade till Örebro tillsammans/för våra män, och kom redan då bra överens. Så vi började umgås och klickade nå fantastiskt bra. Vilket både är tur men förmodligen ganska mycket effort från oss båda. Men kanske den mest udda, eller egentligen mest nervösa, lösningar var att jag skrev en kommentar på en blogg. Isabella Löwengrip gjorde ett av sina vänner-sökes-inlägg. Jag hade sett dem förr och tyckte först att det var märkligt men sen slog det mig, att
hur skaffar man nya vänner som vuxen om man inte börjar plugga?
Och jag tyckte det var en fantastiskt fin idé. Och precis när jag var som mest trött på att vara ensam och Adam var som mest trött på mitt gnäll och min ledsenhet över att känna mig ensam så kom ett sånt inlägg ut. Och på den vägen är det (mycket med Adams hjälp att pusha mig till att våga). Jag skrev en kommentar om vem jag var, var jag bodde och vad jag sökte hos en vän. Och Elin skrev. Min fina, fantastiska, bästa Elin (ja, nu blir jag lite tårögd, no judging).
Jag var såklart kräk-nervös över att gå på en blind-date med någon som kanske ville bli min kompis. Om jag spelade mina kort rätt. Och första gången tog vi en fika. En fika som slutade med att vi satt och pratade konstant i nästan fyra timmar. Och i slutändan är jag så vansinnigt glad att jag vågade skriva, att jag vågade prova träffa någon som jag aldrig hade sett (visste ju knappt hur jag skulle hitta på henne när vi skulle mötas eftersom jag inte hade något ansikte på henne), och att jag faktiskt trodde på att saker kan bli bra. Vi skrattar ofta åt hur märklig situationen var som gjorde att vi träffades. Men idag vet jag helt ärligt inte vad jag skulle göra utan henne.
Och via Elin hittade Ella in i våra liv. Och tack vare dem (och ett gäng andra underbara människor) har jag helt plötsligt en helt egen, fantastisk tillvaro här i Örebro som jag älskar så otroligt mycket.
Kommentera