Felicia Särnö

Nu är han här, vår lilla kille. Eller ja, nu och nu. Imorgon blir han 6 veckor gammal. Vilket också är så himla sjukt. Först var det helt galet att han fanns över huvud taget. Nu är det så galet hur himla fort allting går. Herregud, jag hinner inte med. 

 

Och ja, jag har tydligen blivit en sån förälder, en sån som alla förldrar man någonsin träffat är. En sån som säger "när du får barn kommer du märka att tiden verkligen kan gå fort". Och herregud vad det stämmer. Men samtidigt kan den ju gå väldigt himla långsamt också. 

 

Som när jag första nätterna inte kunde sova för att jag var så himla rädd att han skulle sluta andas. Eller när man första gången ska byta famn på bebis, oss föräldrar emellan. Eller när man för femte gången på tre timmar ammar det lilla livet. Men för det mesta springer tiden iväg totalt och jag förstår inte hur jag ska få saker gjorda över huvud taget. Men å andra sidan är det himla härligt att bara få njuta av den lilla. Och man är aldrig så effektiv som när man har en bebis. Iallafall inte jag. Och då ansåg jag mig ändå vara en rätt effektiv människa redan innan han valde att titta ut. Men när han nu somnar så är det verkligen rysk roulette baby edition -  man vet aldrig om han sover två minuter eller två timmar. Så är det något som behöver göras är det bara ställa sig upp och göra det genast, annars kan man vara körd och så får man vänta i ytterligare två dygn på att det ska bli gjort. Way to sell parenthood, så att säga. 

 

Nej men herregud vad vi njuter här hemma. Adam har gått tillbaka till jobbet och jobbat några veckor. Jag och lillen har anpassat oss till att vara ensamma här hemma och spenderar våra dagar med Elin och hennes lille son, ta långa promenader, kramas, mata, sova och leka. Det är den gosigaste av världar. Framförallt nu när vi kommit in i det lite. 

 

Och samtidigt som jag vill stanna tiden med min fantastiska lilla bebis så kan jag inte låta bli att längta så efter varje ny dag tillsammans med honom för att få se vem han kommer bli.