Det kanske har framgått, men jag är ju ganska mycket perfektionist och en tävlingsmänniska av rang. Eller framförallt en vinnareskalle. En vinnarskalle i tävligen mot mig själv. Och jag kan ju tala om att jag då inte är någon bra vinnare (eller förlorare för den delen) mot min motståndare - mig.
Jag har länge gått med ont i knäna. Sedan jag var 12 år ungefär. Jag vet inte om det har kommit av fotbollsspelande och lite överrörlighet, men det är vad man tidigare trott iallafall. Jag har genom mina år gjort en delt tafatta försök till att stärka upp mina knän i tron om att det ska hjälpa, men har både tappat motivationen och glömt bort det. Ibland har jag så ont att det är besvärligt att jobba för att jag till exempel inte kan visa mina elever övningar. På den nivån att jag alltså ibland måste tala om för mina barn att "här ska ni hoppa. Men jag har för ont i knäna idag så jag kan tyvärr inte hoppa". Tur de är snälla och förstår ändå. Men det är hemskt besvärligt för mig. Det gör även att jag inte alltid kan gå normalt i trappor och att jag absolut inte alltid kan träna det jag vill.
Men tacke vare den där jäkla vinnarskallen så har jag ju så galet svårt att ge mig. Jag jobbar. Jag tränar. Jag går. Jag böjer. Jag hoppar. Jag springer. Jag gör allt sånt som gör ont i min kropp för att bevisa för mig själv att jag visst kan. Men jag blir ju heller inte bättre. Jag läker inte. Jag blir inte hel.
Så därför sökte jag nu hjälp hos en sjukgymnast (borde jag säga fysioteraput?) då smärtan nu dessutom har börjat komma upp i höfterna. Och jag är trött på att vara envis mot mig själv till den nivå att jag går med någon form av smärta nästan dagligen. Och jag vill inte alltid behöva ha ont. Så jag tänker att det är bättre att göra min rehab och vara försiktig mot min kropp nu. Innan jag är så trasig och gammal att det är ännu svårare att göra något åt. Så just nu är jag tillåten att göra alla typer av aktiviteter som inte provocerar fram smärta. Plus att jag ska göra lite rehabövningar som jag hoppas ska hjälpa. Men sen vet jag också att rehab ju är en väldigt lång resa. Men förhoppningsvis blir jag så pass bra och får med mig så pass mycket bra saker att lära mig att jag till slut är självgående i mitt läkande och att jag dessutom blir hel. Och att jag kan förbli hel.
