Felicia Särnö

För så är det väl ändå, att allt som vi älskar ändå verkligen verkligen suger ibland? Och jag tror inte jag riktigt kan acceptera det. För det svider så. Jag tänker att det är lite som när man blir riktigt förbannad på en vän eller partner. Man mår så pissigt på grund av det, men ibland behövs det ju i relationer och ingenting säger att relationen är över för den sakens skull. Även om det känns som världens undergång. 

 

Och så kände jag i tisdags. Träning var så värdelös. Och värdelös är ju helt ord, för det är ju aldrig utan värde, om jag nu ska tänka efter vad ordet faktiskt innebär. Träningen för mig är ju något otroligt värdefullt, och jag gick ju trots allt till gymmet av en anledning, även fast det sedan inte blev ett bra pass. Men utan värde var det verkligen inte. Men just där och då, kändes det så otroligt värdelöst att vara där och försöka. 

 

Sedan är jag väl en mästare på att jämföra mig. Om inte med andra så med mig själv. För förra gången jag gjorde exakt samma pass så gick det riktigt bra. Jag klarade saker jag inte klarat tidigare och kunde verkligen ta i. Det första som hände i tisdags var att jag bomade. Och efter det gick det bara utför. Ingenting kändes bra, gymmet blev fullt, den enda lilla platsen jag behövde av det stora gymmet för att genomföra mitt pass blev upptagen för ett pass som skulle köras och jag kunde inte hantera det. Jag hade inte nog med mental styrka kvar efter dagen för att kunna anpassa mig till den stora förändringen det gällde för mitt pass. Så under passets gång tror jag att jag hann börja gråta tre gånger. På riktigt. Och det gjorde ju inte att värdelöshetskänslan minskade direkt. Jag kände mig så fånig. Vem gråter över träning? Ja, uppenbarligen jag. 

 

Det värsta är nog ändå att jag är klok nog att förstå varför jag kände som jag kände. Jag hade haft en så galet pissig dag på jobbet, alltså en helt fantastiskt pissig dag. Jag blev sen hem på grund av att jag behövde ringa ungefär fem föräldrar på grund av incidenter mellan elever. Jag hade stått upp hela dagen, stressat runt för att hinna med allting, lovat Adam att följa med och träna och knappt hunnit äta lunch. Jag var ett känslomässigt vrak och hade dessutom sovit dåligt natten innan. Det är klart en till motgång kändes tuff. Men istället för att tänka att jag gick dit och gjorde så gott jag kunde så kunde jag inte skaka av mig känslan av att jag lika gärna kunnat stanna hemma, för så värdelöst kändes passet. Men så tänker jag att i slutändan så kommer såna här dagar finnas, och att vi klarar oss igenom dem kommer göra den största skillnaden av de alla.