Just nu är jag inne i en period där jag kämpar väldigt mycket med mina egna ideal. Det har skett mycket förändringar i mitt liv senaste året. Kanske inte så många, men stora förändringar. Jag blev sambo med kärleken, jag flyttade till ny stad (igen), jag började jobba heltid. Och just det här med att vara sambo och jobba heltid är så ovant för mig.
Jag älskar det, att vara sambo och att jobba heltid. Jag älskar mitt jobb. Och självfallet älskar jag också min pojkvän. Men när det kommer till att balansera mitt liv har jag kämpat något otroligt det senaste året.
Jag har ju pluggat i princip hela mitt liv. Och då har man rätt mycket frihet. Jag har kunnat tränat mycket och på fria tider. Jag har haft mycket tid för att träffa vänner. Jag har kunnat ätit vad jag vill och när jag vill. Och helt plötsligt funkar inte det längre.
Jag har flyttat ifrån många vänner och har ett kasst samvete över detta då det sällan är något de uttalar sig vara glada över. Jag kämpar med att skaffa nya vänner i min nya stad. Jag kämpar med att hinna umgås med min kära pojkvän. Jag kämpar med att hinna laga matlådor och sova tillräckligt mycket och vara en bra lärare. Men framförallt kämpar jag med träningen.
I början av mitt heltidsjobbande var jag väldigt trött. Det tog enorma mängder av min energi. Jag har lärt mig att älska det då jag är väldigt svårstimulerad pga för mycket energi, så äntligen har jag någonstans dit min energi behövs och går till. Men jag har dessutom förlorat energin till att träna. I början fick det vara så. Jag kunde acceptera att det var mycket nytt och att jag behövde en period att vänja mig.
Nu är jag äntligen igen regelbundet med träningen. Med regelbundet menar jag 3-4 pass i veckan. Det är något jag alltid peppar mina vänner och familj att göra och när jag jobbade som PT berömde jag mina kunder hur mycket som helst för den träningsdosen. Jag vet att den är bra. Jag vet att den är utvecklande. Men i alla mina träningsår har en träningsvecka beståendes av 3-4 pass varit en "dålig" träningsvecka. Jag har ofta snittat på 6-9 pass i veckan. Vilket givet talar om att jag haft tid och ork att träna två gånger om dagen. Idag hinner jag knappt en gång. Och jag kan inte dölja missnöjet. Jag har svårt att acceptera att det är den träningsdosen som får plats i mitt liv just nu. Jag vet att det är nyttigt för mig. Men jag kan inte låta bli att tycka det är hemskt jobbigt... min ideala träningsvecka ser inte längre ut som den en gång gjorde. Men det gör heller inte mitt liv. Så det kanske inte är mer än naturligt att det är såhär?
Acceptans,
Hälsa,
Ideal,
Livspussel,
Svårigheter,
Träning,
Ärligt,
