Och till sist kom den: sjukdomen. Förkylningen. Febern. Usch. Jag har ju haft känningar i kroppen i två månader men inget har hänt. Senaste veckorna har jag äntligen känt mig piggare och som att det som gjort mig trött enbart varit stress, inte en kanske-sjukdom. Men jodå. Så slog den till. Gick hem tidigt från jobbet igår (för första gången på 1,5 år är jag sjuk från jobbet. Arbetsmoralen svider kan jag säga) och sov nog 5 timmar på soffan, resten av tiden spenderade jag framför filmer. Halvsovandes. Sen sov jag hela natten. Och vaknade förvånansvärt pigg imorse. Men nu ska vi ju inte ta i, för självklart är jag hängig igen, eller fortfarande, eller vad man kallar det. Jag verkar relativt feberfri men är trött och slemmig i hela huvudet. Så det mest avancerade jag ska göra idag är förmodligen att hämta glasögon och ett paket. Och vila lite mer. Behöver dock göra lite jobb också. Men det hinns nog med det med. Tur jag har världens bästa sambo som igår kom hem med glass och choklad och tog hand om mig massor. Han är ju alltid bäst men just nu är han lite extra bra.

(null)
Ett stycke väldigt feberig människa. Som hade åkt skridskor och rattat massa ungar halva dagen. Så går det när man inte kan tänka sig att göra barnen besvikna. 

(null)
Och världens gulligaste som kommer med fika när jag är för trött och febrig för att orka gå (den hela långa vägen) till köket. 

(null)
Hört att vitaminer är bra. Så trycker all frukt jag kommer över. Varvat med choklad. Och chips. Såklart. Vem vore jag annars... 
förkyld, hemma, idrottslärare, jobb, livet, vardag, Örebro,

Kommentera

Publiceras ej