Det här kan nog vara den största utmaningen jag har i mitt liv just nu, och även till stor del kanske dden största utmaningen jag ställts inför hittills. För även om jag är effektiv, älskar mitt och älskar att plugga så är det inte alltid enkelt. Att
"bara" försöka skriva klart en uppgift och se en föreläsning på 1,5 timmar samtidigt som jag är hemma från jobbet någon gång efter 16 och ska hinna träna samma dag. Det är helt plötsligt inte så "bara". Även om det i mitt huvud känns så. Och att det
känns så gör det nästan bara värre. För sedan sitter jag där och inser att jag har slarvat bort tid jag hade behövt utnyttja mer effektivt (som att jag just nu bloggar istället för att läsa ett 140 sidor långt kompedium). Och det skulle kunna finnas
hur många argument om att jag måste prioritera osv osv osv. Och det behöver jag nog bli bättre på. Jag behöver bli bättre på att prioritera och att inte få panik. För minsta lilla stresspåslag så är jag sedan några år tillbaka väldigt känslig och
blir helt panisk på en gång. Min hjärna går i lås, jag kan inte koncentrera mig och jag kan inte se tydligt eller rationellt. Men samtidigt så har jag en del argument för att bete mig så som jag gör. Jag behöver hänga med min sambo (när han inte är
i England), jag behöver få träna, jag behöver få se en serie och träffa en vän här och där. Jag skulle fortfarande kunna effektivisera resten av min tid, men jag behöver få göra annat. Framförallt för att det är under en längre period. Det handlar
om att jag ska plugga i 1,5 år (första tredje delen är nu avklarad!) och det är för lång tid för att jag ska hålla om jag lägger om mitt liv till att enbart handla om skola och jobb. Men det är inte alltid så lätt att skilja dem åt.
För ibland känns det som att jag konstant ligger efter. Jag får sänka kraven på mina planeringar på jobbet. Och inte på något vis att det inte mäter målen för eleverna eller så. Jag är nog bara väldigt ambitiös med min planering. Som att jag till exempel
vill göra en koreografi till en av elevernas favoritlåtar senaste året till momentet rörelse till musik, men jag får kanske inse att det duger med att lära mig en färdig dans från Youtube. Till exempel. Jag kan också känna att jag inte har tid att
vara på jobbet på grund av att jag egentligen måste vara hemma och plugga. Det kan också vara så att jag inte kan koncentrera mig i den utsträckning jag vill på jobbet för att min hjärna är så trött efter det konstanta pluggandet. Eller tvärtom, att
jag inte kan koncentrera mig hemma för att plugga på grund av att jag någonstans i hjärnan redan är på jobbet och planerar för hur det ska gå (som idag när jag jobbar halvdag).
När jag läste tränarprogrammet (den kandidat jag har) så jobbade jag ganska mycket. Med olika saker. Jag hade en del extrajobb i olika omgångar under de tre åren. Den sista tiden jobbade jag framförallt som lärarvikarie. Men skillnanden när man extrajobbar
är att jag kan säga nej. Jag kan säga att nej, tyvärr så hinner jag inte jobba denna vecka för att jag har mycket i skolan. För det är på de premisserna jag är anställd då. Men nu är det ingen skillnad på mitt jobb och mitt plugg. För jobbet är inte
en extrasyssla jag har för att jag lätt bli uttråkad eller vill tjäna lite extra pengar. Jobbet är den dröm jag har, som jag till viss del redan uppnått, och plugget är medlet för att nå målet. Jag kan liksom inte särskilja dem. När jag är på jobbet
hinner jag inte plugga, när jag pluggar hemma hinner jag inte göra planeringar och rätta läxor. Framförallt tydligt blir det nog att det handlar om samma sak. Jag jobbar inte med ett jobb och pluggar till något annat. Jag jobbar med det jag pluggar
till och vice versa. Alltså blir det väldigt liknande. Trots att det är jätteviktigt för mig att få göra det här och jag är så galet tacksam att jag får chansen, att jag har fått nedsatt tjänst för att kunna plugga, att jag ens får vara kvar på jobbet
under studierna, att min sambo stöttar mig till tusen i att det ibland är jobbigt men att jag verkligen kan och kommer klara av detta. Allt sådant får mig att känna mig så otacksam när jag känner såhär. Men det är så sjukt påfrestande att konstant
behöva hålla ihop det. Jag har liksom inte tid att falla. Jag känner mig konstant efter men har ingen tid att ta ikapp det jag redan är efter, än mindre hamna efter på riktigt.
Men någonstans måste jag få detta under kontroll. Ett försök är att jag har världens bästa träningskompis (och vän över lag) som ställer upp på att jag ibland ruckar på våra träningstider till förmån för att jag kan behöva plugga de dagar vi egentligen
tränar. Jag har börjat skriva in i kalendern vad jag ska göra vilka dagar för att det inte ska kännas som ett berg och för att jag tydligt ska se vad jag behöver göra. Jag behöver kanske göra som min Adam och göra matlådor inte bara till jobbet utan
även till middagar och liknande. Men det kommer lösa sig. Det vet jag. För att det måste göra det. Detta ska ju trots allt bli det bästa året någonsin. Så det löser sig.
Balans,
Distansstudier,
Hälsa,
Idrottslärare,
Livet,
Livspussel,
Livsstil,
Planering,
Träning,
Uppsala Universitet,
Vardag,
distansstudent,
stress,
Örebro,
Kommentera