Felicia Särnö

Det här är mycket jobbigare än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. Men jag känner ju trots allt mig själv och förstod väl någonstans att det skulle vara jobbigt, men att saknad kan göra så fysiskt ont i kroppen hade jag glömt. 

 

Adam har åkt till England för att göra sitt masterprojekt och samla in data och göra tester. Vilket är bortom allt fantastiskt överallt att han får den här chansen och jag är så himla stolt och glad för honom. Men det är inte lätt, och jag tror inte att det ska vara lätt. För det är allt annat, iallafall för mig. Jag är verkligen halv utan Adam. Och det har inget att göra med att jag inte klarar mig själv, för det gör jag. Verkligen. Vad det handlar om är att allt är bättre med Adam, och det är väl därför vi har valt att vara med varandra. För det liv vi lever idag är rätt likt det liv vi hade innan och under tiden vi träffades, bara det att det är bättre. Vi har varandra och det är precis vad vi behöver. Iallafall jag. 

 

Nu måste jag göra allting ensam. Inte på egen hand. Men ensam. Allt är tråkigare utan Adam. Att laga mat är tråkigare, att städa är tråkigare, att se serier är tråkigare, att sova är tråkigare... Han är mitt lyckopiller. Han är svaret på den ekvation mitt liv utgör. För mig är han det man väntar på hela sin barndom att få uppleva. Han är det som gör mig hel. För jag har ett väldigt fint liv även på egen hand, men allting är så mycket bättre tillsammans med Adam. Det är roligare att skratta, det är roligare att äta, det är roligare att vakna. 

 

För utan Adam har jag lite svårt att andas. Tanken på att vi inte ses på obestämt antal veckor (runt 3 stycken) skär i min kropp. Det här att inte komma hem till någon som alltid kommer och möter mig i hallen, pussar på mig och frågar hur min dag har varit. Det här med att inte har någon att krypa upp bredvid i soffan och prata bort en hel film tillsammans med. Det här med att inte kunna lägga mig i sängen och drömma om livet tills jag till slut somnar på hans axel till ljudet av ännu ett youtubeklipp. Det här med att inte ha någon att äta frukost tillsammans med. Det här med att inte få vakna bredvid någon, kramas och säga godmorgon. Och det är inte bara någon, det är Adam. Min Adam. Han som gör mitt liv så mycket bättre, som får mig att skratta, som säger att jag är vacker, som stöttar mig i allt, som låter mig vara mig själv, som alltid finns där, som alltid pratar med mig. 

 

Honom, den personen, min person, saknar jag nu så att hela jag går sönder. Varenda cell i min kropp vill implodera. Jag kan inte förstå hur jag ska vilja något när jag inte ens vill gå och lägga mig för att han inte ligger bredvid. Det tomrum han lämnar här hemma under sin resa sitter främst hos mig, inuti, i mitt hjärta. Och oavsett hur otroligt glad, stolt och lycklig jag är för hans skull så är det extremt jobbigt. För saknaden är så svår. Framförallt när jag saknar han som sätter guldkant på allt som betyder något för mig och mer därtill. Han är guldkanten i livet jag bara drömde om att få.