Oftast älskar jag mitt jobb. Faktum är att jag alltid älskar mitt jobb. Men det gör inte mitt jobb mindre tufft. För ibland är det galet tufft. Jag ska konstant hålla koll på barn som är i en ålder där det är svårt att inse att idrott är ett skolämne precis lika mycket som något annat. Jag ska motivera barn som inte förstår varför man ska delta i en lek man inte gillar. Jag ska få barn att förstå vikten av fysisk aktivitet och hälsa. Jag ska städnigt motverka bråk och konflikter, kränkande beteenden och sura miner. Jag ska ständigt ligga steget före barnen och ständigt hålla ihop gruppen i en miljö som för dem säger "spring!" "hoppa!" "lek!". Det är absolut inte en miljö som säger "sitt ner och lyssna på genomgången"...
Men så är det. Och kanske är det därför jag älskar mitt jobb så mycket. Utmaningen i att få barnen att förstå varför jag brinner så mycket för det här är något som gör mig glad varje dag. Jag går alltid till jobbet och har höga förhoppningar på lektionerna. Jag längtar alltid efter att träffa eleverna och för att se hur dagen blir. För det är inte alltid dagarna blir särskilt bra. I mina klasser är det många kulturer, språk och beteenden som krockar och det är sällan utan friktion vi tar oss igenom en lektion. Men ändå är jag så glad att få göra det jobbet jag gör. Ändå älskar jag mitt jobb. Eleverna är bara barn. De går i skolan för att utbilda sig, de tränar på att umgås och på de ska lära sig att samarbeta kring varandra, lekar och regler.
För sedan kommer det en dag som igår. När alla elever är glada. När de sjunger, leker, springer, samarbetar, löser problem och har väldigt roligt tillsammans. Dagar då de skämtar med mig, bjuder in mig i leken, hoppar fram, tjoar, kramas med varandra och mig, sitter lugnt och tyst i samlingar, ställer relevanta frågor, är glada att se mig, gör glada utrop inför aktiviteterna, hjälper till att ställa iordning och plocka undan i salen.
Det är inte de dagarna jag längtar efter med mitt jobb. Det är inte därför jag gör det dag efter dag, jag älskar mitt jobb ändå. Men när de dagarna kommer är så de välkomna. Framförallt får det mig att tänka att vi har det bra tillsammans. Att jag förmodligen gör ett bättre jobb än vad jag vissa dagar tror. För ibland kommer jag med så många tillrättavisningar att jag själv blir trött på mig. Så jag skulle förstå barnen. Men det behövs. Jag gör det aldrig för att jag finner något nöje i att tillrättavisa dem. Utan för att det behövs. Och sen har vi som sagt dagarna där jag knappt behöver öppna munnen mer än för att le, för att vi är så på samma plan att vi förstår exakt hur vi ska samspela och fungera tillsammans för att alla ska få en bra lektion.
Kommentera