Sedan jag bytte gym för någon vecka sen (typ förra veckan alltså?) har jag inte hunnit prova mer än gymmet. Så idag var det dags att gå på pass för att se hur det var. Eller alltså, jag har längtat halvt ihjäl mig senaste två åren att få komma iväg på pass regelbundet igen för att jag älskar det. Så idag, eftersom det passade alldeles förträffligt, så drog jag iväg på ett spinningpass. Och herregud vad skönt det var att få svettas i en timme utan några andra bekymmer än hur jag blinkar bort svetten ur mina ögon och hur jag effektivast kan andas bort mjölksyran. Och sen gick jag och köpte godis. Det här med balans vet ni, hehe. Nej men jag ville helt enklet ha godis. End of story (började nämligen skriva en liten förklaring här men det behöver jag inte alls göra, jag får äta mitt godis hur mycket jag vill, mums!).
Men det jag ville säga var att
fybubblan vad härligt det var!
Alltså verkligen SÅ härligt. Och egentligen var det inget speciellt med passet. Jag var ovan vid cykelmodellen och fick fippla med inställningarna irriterande länge innan jag äntligen hittade ett bra läge, jag kände inte igen musiken alls och jag har inte varit i lokalen tidigare. Men det var bara så härligt (mycket "härligt" i detta inlägg märker jag). Och anledningen är nog den anledning till att jag älskar gruppträning och att gå på pass. Gemenskapen i att alla kämpar med samma sak men ändå för helt olika mål som jag trots allt inte har en endaste aning om. Inspirationen i att alla runt omkring kämpar på efter bästa förmåga och att jag verkligen ser hur de får ta i, flåsa och svettas för att lyckas. Jag inpsireras av dem allihop. Men kanske framförallt, den största anledningen, jag motiveras av alla runt omkring mig. Och även fast jag inspireras och motiveras för att jag tycker att de är ett gäng helt fantastiskt grymma människor som jag inte känner men som jag delar den stunden tillsammans med, så finns det en ännu större motivator för mig.
Jag tävlar.
Det är kanske lite tabu eller skämmigt eller fel att säga. Men jag tävlar. Och hej vad jag tävlar mot alla. Inte för att på något vis trycka ner någon eller att jag tänker sämre om någon för det. Snarare tvärtom, ju mer motstånd de ger mig, desto bättre.
Det som är så bra med mitt tävlande av den här formen är att ingen vet om det (förutom att jag nu berättar då), och framförallt att det inte skadar någon. Jag kommer varken vinna eller förlora, men jag går i princip alltid därifrån och känner mig nästan oförskämt nöjd med mig själv för att jag tog hur mycket som helst, tack vare att jag blev så motiverad av han som trampade lite snabbare än mig, av hon som såg ut att ha lite tyngre motstånd än mig och av ledaren som höll den mest perfekta takten till musiken. Kan de, kan jag. Och då ger jag mig inte. Och det är en väldigt härlig känsla i det. För då kan jag, helt oskyldigt, få lite utlopp för all min tävlingsinstinkt. Sen tycker jag självfallet att träningsformerna jag går på pass på är helt underbara och självklart tränar jag för mitt eget välmående och min egen utveckling, men lite extra motivation har ju aldrig varit fel.
Och jag var död efteråt!
Kommentera