Jag är fortfarande trött. Så olidligt trött. Och på något obehagligt vis lite konstant ledsen. Jag är inte helt orkeslös, men är inte direkt glad heller. Jag är helt enkelt inte mig själv. Jag orkar inte ge allt till eleverna, men samtidigt kommer jag på fler och fler idéer. Jag orkar inte prata med människor i den utsträckning jag brukar (och då pratar jag extremt mycket). Jag orkar inte låtsas att jag är glad, så jag ser nog mest väldigt mycket resting bitch face ut. Jag orkar knappt ta tag i saker. Men samtidigt blir det totalt och fullständigt kaos i mig om det inte är ordning på saker. Jag får panik för minsta lilla glas som står framme här hemma. Jag blir irriterad över ljud. Ljuset är för starkt. Jag kan inte tänka. Orkar inte vara kreativ. I måndags skulle jag försöka konstruera en hinderbana till den enda klassen jag har på måndagar (som fullkomligen älskar hinderbanor) och kom inte på något alls. Jag var helt blank. Jag orkar inte ta tag i mina skoluppgifter och när jag inte orkar ta tag i dem på grund av att jag är stressad över den mängd saker jag har att göra så blir jag ännu mer stressad av att jag inte gör det. Jag antar att jag bara behöver strukturera upp mitt liv så är allt nog bra sen. Men jag har så mycket struktur jag kan uppbåda med den här tröttheten, och det verkar inte duga. Får hitta sätt att bli lite extra glad av, förutom typ Adam, Elin och godis (även om de är absolut de bästa sätten).
Eller så är det kanske bara höst? Men jag som älskar hösten. Så det vill jag inte tro.
Kommentera