Felicia Särnö

Jag började precis känna mig pigg igen strax innan vi åkte iväg till helgen. Det var liksom glatt inuti i mig igen. Men så kom kraschen. Jag blev SÅ sjuk, har massa jobb och massa plugg med deadlines på torsdag. Alltså. Jag vill bara få lägga mig ner och hosta lugnorna ur mig ifred. Men istället åker jag till jobbet hes och kraxig med begynnande feber och hoppas på att det ska bli bra. Tappade i princip rösten helt och hållet till min sista lektion och jag tror barnen kände av att jag inte kunde göra något (svårt när man inte ens kan ge ordentliga instruktioner på grund av att allt över viskningar är en kamp), för självfallet var det strul, fusk och bråk. Idag av alla dagar. Och sen kommer jag hem och måste plugga. Hann inte städa i helgen så sitter i ett kaos av dammråttor dessutom. Det är inte särskilt stökigt, men jag har noll energi och framförallt noll tid till att börja damma, dammsuga och moppa nu, så det får vara tills jag kan igen. 

 

Och mitt i allt detta är det väldigt jobbigt att ha en sambo som är borta väldigt mycket. Min är på träning fyra kvällar i veckan, varje gång är han hemma tidigast klockan 21 om jag har tur, och han är lätt borta tre timmar i stöten. Och sedan är det matcher på helgerna som ofta tar upp minst en hel dag. Jag vet att jag valt det, men det gör också att jag inte kan falla. För faller jag faller allt runt omkring oss. För just nu har han massor som stressar i skolan, han har precis blivit frisk från massa sjuklighet och han har en baskersatsning där han behöver vara. Han kan inte smsa sin tränare och säga att hans flickvän är sjuk och behöver sällskap och någon som lagar middag åt henne. Utan den flickvännen måste se till att middagen är klar tills han kommer hem vid 17 för att ens få en chans att äta tillsammans innan han drar på träning. Som sagt, jag är fullt medveten om att det är mitt val, men det behöver inte betyda att det är kul jämt. 

 

Men det värsta? Det värsta är ändå att jag blir sån här. Jag blir trött. Tråkig. Jag blir en gnällig och hängig vän och flickvän. Ibland känns det som att alla ord jag yttrar är klagomål och allting annat är min hjärna för snorig eller kaosig för att minnas. Ibland känner jag mig malplacerad i sociala situationer för att min hjärna inte hinner hänga med, den hinner inte tänka. Så förlåt alla mina älskade fina nära människor för att jag just nu suger att ha omkring sig. Jag är hemskt ledsen och det är det sista jag vill. 

 

Så därför ska jag nu sticka ner min snoriga näsa och hesa röst i studierna igen.